Livstecken

Under maj->juni har ej några inlägg kunnat skrivas som ett resultat av ett följdfel hos mig själv och blogspot.

Vi återkommer till hösten!

Hkp 14 närmar sig...

Den första Patria ihopskruvade Hkp 14 har nu börjat luftas i Finland.

Finns ingen anledning att kopiera texten utan jag länkar till förträffliga Nordic Rotors


http://www.nordicrotors.com/insant/bswa-003.html

Det som dock inte är förträffligt är att matematiken på den sidan inte går ihop. Grundordern på Hkp 14 är 18st, inte 19 (16+3) som det antyds i texten, men det kan nog vara tryckfelnisse.

Det som inte nämnts i texten är att grundordern på 18st maskiner inte längre gäller enligt flertalet källor. Sverige har i dagarna löst ut en option på ytterligare 4st NH 90 så den nuvarande siffran är 22 maskiner.

Fallna Gripar och Blåa Änglar

I svensk media dominerades torsdagen och fredagen av haveriet av en JAS 39C vid Vidsel. Rubrikerna och responsen till dessa följde samma mall som tidigare:

Rubriker: ”JAS kraschar igen”, ”Nytt bakslag för JAS”, ”Tredje olyckan med JAS på kort tid”, ”Ny kris för miljardprojektet JAS”

Respons från kunniga, på forum och debattsidor: ”Det heter G-r-i-p-e-n, JAS är en jävla förkortning inget namn”, ”Gripen är väldigt bra, den har havererat väldigt få gånger jämfört med F-16 och J 29 Tunnan”, ”Det heter G-r-i-p-e-n”, ”Dumma, inkompetenta media”, ”Detta hör till vardagen”, ”G-R-I-P-E-N inte JAS”

Är det inte dags att komma in i matchen och inse att problemet ligger på ett annat plan(!) ?.

70-90% av all information om försvarets verksamhet som når media är av negativ art. Är det inte negativ information så är det oftast……ingenting. Det man inte matas med information om vet man inget om, eller för den delen bryr sig om. Då är det oerhört lätt att när något mindre positivt sker inom försvarsmakten, som är en stor utgiftspost för samhället, så blir det svarta rubriker. Detta läser folket, till skillnad från mil.se som uppdateras lika ofta som Malmö hockey vinner SM-guld och är lika lustig som Kristina Lugn.

Finns inte intresset av att förmedla sitt budskap om sin egna verksamhet är det bara att godta att det budskapet kommer förmedlas av andra, endera baserat på okunskap eller egna motiv såsom till exempel politiskt ställningstagande.

Har fått höra detta från vitt skilda delar av FM: ”Förstår inte varför ingen förklarar vad vi gör och att vi faktiskt är bra på det. Det händer absolut ingenting på vår hemsida och i övrigt är vi aldrig med i någon tidning”

Detta är illa nog vad gäller att nå ut till skattebetalarna, men det som kanske på kort sikt är mer illavarslande är politikernas kompetens inom området. När de som sitter på beslutspost över FM:s resurser inte har en aning om den ”gröna” verksamheten är det illa. Har själv diskuterat med medlemmar av försvarsutskottet och fått frågor som fått mig att fundera en hel del. Detta är människor som jobbar med försvarsfrågor och som gör resor genom riket till olika förband och om de ligger på en låg kunskapsnivå, var ligger då resterande riksdag?

Jag tycker det därför inte är särskilt förvånande att om man söker på diverse bloggar finner:

http://unseened.wordpress.com/2007/04/20/dags-att-skrota-jas/

http://www.rabulist.se/?p=761

http://blogg.aftonbladet.se/10052/perma/364827/

http://stationsvakt.blogspot.com/2007/04/kan-de-inte-lsa-instruktionerna.html


Politiskt vinklade bloggar:

http://fotolasse.se/index.php/samhalle/sanningen-om-jas-haveriet.htm

http://www.jinge.se/index.php/natur/forbannade-jas.htm

Här finns det allt från kommentarer på flykten, utan större baktanke eller insats till ”sik”-kommentarer och direkt politiska ställningstaganden där verkligheten omformats till en för personligt bruk mer passande variant. Med ”sik” menar jag Stolt InKompetens, där man trots snudd på total okunskap om området med stort självförtroende för fram ett mycket detaljerat budskap om området.

Endera så förklarar man för befolkningen om sin verksamhet och utrustning, eller så överlåter man det åt andra och tar de konsekvenser som följer. Tycker dock då att det nog skall gnällas mindre om minskade budgetramar…

Tyvärr gick det sämre för The Opposing Solo (# 6) i The Blue Angels LCDR Kevin J ”Kojack” Davis, som omkom när hans F/A-18 havererade vid en flygshow vid MCAS Beaufort igår. Jag har alltid varit ett stort fan av The Blues och det gör alltid ont när någon som gör allt för att ge något fantastiskt till publiken går bort.

För att vända detta till något positivt så kommer här en länk där ett gäng mycket dedikerade simulatorpiloter gör en full kopia av Blues display under 2006. Detta ger en fantastisk inblick i detta mycket vackra program, som inte är möjligt att filma i verkliga livet.

En av de vackraste manövrar jag känner till är en fast punkt i är den brytning som kommer cirka 13:30 in i filmen. Det är något mycket speciellt med riktiga stridsflygplan i uppvisningsförband. Filmen finner ni här:

http://www.patricksaviation.com/videos/Kato_VBA3/755/

Som avslutning och en återknytning till Gripenhaveriet så finns det andra bloggar med en annan...lite mer personlig approch till händelsen:

http://oxford.blogg.se/1177150243_vill_dricka_pilotens_.html

http://aronson.blogspot.com/2007/04/sexig-pilot.html

Den senare har även några intessanta kommentarer...

Karbalaräden, del 1 av 2

Det har under mina föreläsningar märkts att Karbalaräden väcker frågor om fler detaljer. Jag har även läst många mindre korrekta redogörelser av räden på nätet, vinklade åt det ena eller andra hållet beroende på syftet hos författaren, eller inkompetens hos den samme.

Därför följer här en tvådelad redogörelse. Den är gjord med stöd av personal som varit knutna till 11 AHR samt 101 Airborne, men eventuella fel i texten ligger på mitt ansvar.

Den artonde mars 2003 ansågs vara ”Den mörkaste dagen” för US Army under Operation Iraqi Freedom. Det var denna dag ett helt kompani (507th Maintenance Company) hamnade i ett eldöverfall efter att de kört vilse, 11 dödades medan ett antal andra blev krigsfångar, däribland Pfc Jessica Lynch som sedermera blev välkänd över hela västvärlden.

Samma dag genomförde Elfte attackhelikopterregementet sin andra Deep Operation, med ett resultatmässigt katastrofalt slut där i stort sett alla deltagande helikoptrar skadades, en sköts ned och en andra havererade vid start. Strax efter visades på Al Jazeera hur en mycket stolt bonde poserade framför den nedskjutna AH-64Dn vars besättning blev krigsfångar. Resultatet blev en politisk klagostorm, stödd av flertalet på höga positioner, såsom dåvarande Sec Def Donald Rumsfeld. Denna förtroendekris hade funnits sedan Allied Force 1999 men tog nu helt nya proportioner.

Så, vad hände natten den 23 mars?


Till att börja med bör vi gå igenom vad en så kallad ”Deep operation” (från och med nu DO) är. En DO har varit amerikanska arméflyget trumfkort gällande att bistå markförbanden med att forma slagfältet genom att förneka rörelsefriheten hos eller slå fiendeförband som inte är i direkt kontakt med egna förband. Djupet på operationen varierar beroende på klimat och vapenlast. En AH-64D kan flyga ut till ett område 23 mil bort, genomföra strid i 15 minuter och sedan vända hem utan lufttankning, men detta är endast ett exempel.
Planeringen bakom en sådan operation är massiv, där grunden ofta läggs månader före genomförandet. Sett ur ett arméförbands operationssynvinkel är denna typ av företag den som utan tvekan kräver mest i form av samordning med övriga vapenslag, främst flygvapnet. Flygvapnet är främst med i syfte att tillsammans med ATACMS (Army Tactical Missile System) tillhandahålla flytande SEAD framför den framryckande helikopterformationen. Vidare är DO en magnet för UAV förband, på olika nivåer ( främst kår och divisionsnivå). UAV och andra spanings/und-källor är krav för att lokalisera fienden till en tillräckligt hög grad så att ingressen kan planeras korrekt, detta för att förhindra sk ”trolling” (Movement to contact) efter fienden. Fienden skall , när kontakt etablerats, bekämpas enligt stående order med helikopterns egna burna vapensystem samt indirekt eld från ATACMS. Principen som följts gällande vapeninsats från helikopter har varit att verka från den yttersta tredjedelen av respektive vapensystems räckvidd, i hovrande position.

Det om operationstypen.

Nu över till förbandet som flög den natten.

Elfte Attackhelikopter regementet ( från och med nu 11 AHR) gick in i kriget som en del V Corps. De mönstrade 3 stycken AH-64 bataljoner med 21-24st AH-64 i varje bataljon, samt understödsmaskiner i form av UH-60 och CH-47. Attackhelikopterbataljonerna utgjordes av 1-227th AVN från 1st Cavalry Division samt 6-6 Cavalry och 2-6 Cavalry. 1-227 och 6-6 var utrustade med AH-64D, medan 2-6 flög AH-64A.
Insatsen den 23 mars var 11 AHR:s andra insats i kriget där den första var en DO mot Iraks 11:e Infanteri division. Denna insats fick avbrytas efter att bataljonerna startat, då understödshelikoptrarna inte kunde flyga i den sandstorm som då drog fram över deras färdväg.
Detta ledde till ett påtagligt psykologiskt tryck, egenskapat och från externa parter, hos stabspersonalen inom 11 AHR. Rädslan att inte hinna komma in i kriget var relativt spridd, även om den hanterades olika. Planeringen och utförandet av 11 AHR:s andra DO, mot Medina Divisionen ( specifikt mot tre av dess brigader och divisionens enheter för indirekt eld) av det Republikanska gardet, blev lidande på ett flertal punkter. Även om ett antal av dessa punkter uppträtt enskilt var de av den art att de troligen borde ha lett till en avbruten DO, eller i alla fall kraftigt uppskjuten dito.


Förberedelser

De sista 12 timmarna före maskinerna kom upp i luften, visar en röd tråd av bristande samarbete, dålig situationsmedvetenhet, felaktigt informationsflöde och stress.

Det hela började med operationen tidigarelades med ett dygn, från natten den 24:e till natten den 23:e. Det som redan var känt före detta var att underrättelseläget var under all kritik och att det inte skulle gå att rätta till. Tredje infanteridivisionen (3rd ID) låg i högsta växeln och avancerade snabbt norrut och med dem divisionens samt större delar av kårens UAV kapacitet (båda av Hunter typ). De mer flytande ”theatre level” UAV förbanden, kontrollerade av USAF var upptagna för långt bort för att kunna göra någon skillnad. Enligt stående planering skall besättningarna ha specifika positioner på fiendens gruppering, nu fick man enligt en skytt ”ett generellt riktnummerområde, där tyngdpunkten troligen skulle finnas”. Detta hade inte varit ett problem om striden skulle föras nära de egna linjerna, men så var inte fallet. Det visade sig så illa att under inflygningen passerade 11 AHR över delar av Nebuchadnezzar infanteridivisonen, som rört sig in i området. I bästa Douglas Adams anda verkar det som om båda sidor här ansåg att NAP (Någon Annans Problem) rådde just där och då, då inga nämnvärda strider uppstod. Enligt en operationsplanerare uppnåddes endast 70-75% av den underrättelsebild som var standard och då skall man vara införstådd i att med 100% menas inte full grupperingskunskap ned till enskilda fordon.
En annan faktor, även den ett resultat av 3rd ID:s framryckning, var att underhållsvägarna var belamrade med tung trafik med nordlig kurs. Den bas som 11 AHR valt, ”Rams”, var belägen längs en av dessa huvudvägar och allt underhåll var tvunget att nyttja denna. De kom inte fram och de som började ta risker i försök att forcera köer körde fast i sanden. Det skulle inte finnas vapen och ammunition till 3 bataljoner, ej heller 2. 2-6 AVN med sina Alpha versioner ströks först, sedan följde ytterligare ett antal strykningar ur 6-6 AVN.
För att få en chans att reda ut detta sköts starten upp 2 timmar. Denna information kom inte i tid/ korrekt form till de enheter inom USAF samt ATACMs batterierna som skulle sköta SEAD och löpande understöd under operationen. Denna skulle ursprungligen följa en flytande linje 30 minuter framför helikopterformationen. Nu dök aldrig USAF upp och de ATACMS som avfyrades blev mest vägvisare som pekade ut en generell färdväg för formationen.

Efter ett antal rockader skett i sista minuten där nyckelpersonal fick ta plats i maskinerna som var redo för avfärd var 32 helikoptrar redo för insats. Dock hade nu den sista tiden febrila aktivitet rört upp ökensanden så att den trappstegsstart som skulle ha praktiserats inte räckte. En maskin tappade kontrollen under de brown out förhållanden som rådde och gjorde en kraschlandning.

01:14 vände 31 maskiner nosen norrut, med ett stort antal undrande besättningar ombord.

Operationens utförande täcker vi i del 2.

Hur gör djur?

Djur har haft en inverkan på utvecklingen inom flyg och rymdindustri. Endast ett fåtal har nått stort eller begränsat kändisskap, såsom Laika (USSR,hund,rymdprogram) och Albert (USA,apa,rymdprogram). Många andra har dock,bokstavligen, lämnat fotsteg i utvecklingen av både totalsystem,delsystem och vapenlast.

De har y-t-t-e-r-s-t sällan kommit tillbaka helskinnade från sina äventyr, många har inte kommit tillbaka överhuvudtaget.

Under en mässa i Tyskland häromveckan fick jag en fascinerande inblick inom vissa av dessa tester.

En glad engelsman hade noterat en utredning från USA där USAF stött på ett för dem svårlösligt problem vid tester med överljudsrobotar ut över Stilla havet. När de avfyrade robotar på en flack bana ut över havet ledde detta till att de valar som passerar utanför fick sin tillvaro förstörd. Valarna navigerar akustiskt och en ljudbang ledde till att deras "system" packade ihop på en permanent basis och valarna försvann i tangentens riktning och resan slutade ofta på en strand, men på vitt skiljda kontinenter.

Detta tragiska fenomen ledde till att engelsmannen började lyssna efter mer inom samma område och kom över de stackars duvorna. Denna djurart som under mycket lång tid var slagfältens budbärare hade under andra världskriget en kort karriär som luftmålsrobot.

De som läst psykologi och beteendevetenskap, har kommit över namnet B F Skinner. Det visade sig att denne man även lyckats få fram en målsökande robot. US Navy ville få fram en guidad robot som inte var lika lätt att störa ut, eller mer konkret, de ville ha en målsökande robot som var just det: målsökande. Enter the pigeon. En antagligen inte frivillig duva tränades till att picka mot flygplanssilhuetter (beteendevetenskap, handling efter motivation, oftast iform av mat). Duvan placerade långt fram i roboten i sin egen lilla cockpit och hade där en lins framför sig. Dess träning hade drillat den till att picka järnet mot den flygplanssymbol som uppenbarade sig på linsen. Träningen hade lett till att denna frenetiskt pickande duva kunde följa ett mål som rörde sig med 5tum/sekund under mer än 80 sekunder, vilket bedömdes vara mer än tillräckligt. Styrningen fungerade kortfattat så att så länge duvan pickade mot centrum av linsen vara allt bra, roboten var på kontaktkurs med målet, medan styrningsinslag behövdes om den pickade utanför centrum av linsen. Roboten skulle ha en hastighet kring 400-500mph.

Trots att projektet bedömdes som fullt fungerande lades det ner 1951. Främst på grund av att det var ett dagsystem (NVG för duvor är komplicerat?) och att räckvidden aldrig kunde bli längre än den visuella räckvidden hos duvan). Vidare visade det sig att duvans flygplansigenkännedoms kunskaper var begränsade, så vådabeskjutning var en påtaglig fara.

Allt ovanstående är helt och fullt sant.

Det är heller inte det mest bisarra systemet som testats där djur varit den vitala delen.

Vi stannar kvar i USA men flyttar till USAF. De ville få fram ett vapen som kunde slå mer totalt mot japans industrier. Den givna lösningen var självklart att fästa små bomber på fladdermöss. Dessa skulle sedan släppas i stor volym över Japan nattetid av B29 formationer. När sedan dagen började gry så skulle de troligen inget ont anande fladermössen med tickande magpaket av rutin uppsöka mörkret inne i de stora industriernas tak och, ja ni förstår. Tyvärr (?) drevs projektet till slutfas på grund av ett annat dåtida projekt vid namn Manhattan.


Sämsta lotten alla kategorier gällande bragd kontra kändisskapet har nog dock den första organismen i rymden (1946) dragit. Buga nästa gång ni kommer i kontakt med......fruktflugor.


När Columbia förintades vid sitt återinträde i atmosfären omkom hennes besättning, förutom de maskar som fanns med i forskningssyfte. De återfanns senare vid god vigör. Detta är antagligen undantaget som bekräftar regeln.


Detta inlägg är skrivet med dåligt samvete. Jag har de senaste veckorna tuffat runt mellan hemmet-Järfälla-Linköping-Halmstad-Hamburg och nu Halmstad igen. Det går inte att bolla Undstunden samtidigt som jag gör detta.

Till de som jag vid en föreläsning nu lovat en redogörelse av Karbalaräden: Den kommer troligen till helgen

Commitments...

Jag är just nu högt och lågt nationellt och internationellt och har inte haft en chans att producera något för undstunden.

Det går över...

Som synes har det ploppat in fler medlemmar på listan här till höger. Vi får se när de finner tid för sidan, men de är välkomna ombord.

HKP 4 moddas och sätts in i NBG

Idag (Tisdag 27 februari) blev det officiellt att ett mindre antal Hkp 4 skall modifieras med ballistiskt skydd samt kulsprutor för självskydd. Antalet är antagligen kring en pluton om fyra maskiner, för att kunna verka med tre maskiner över tiden. Tanken är att dessa maskiner skall bli operativa inom ramen för Nordic Battlegroup.

I detta läget involverar modifieringen till min kännedom inte VMS utan endast ovanstående. Vad som sker framöver är en annan sak, men i vissa operationsområden är nog inte VMS till någon större hjälp. Tänker man sig en insats i tex Afrika är denna moddningen tillräcklig, medan en sådan moddning ej skulle vara särskilt förtroendeingivande över Irak. Då den tidigare operativa miljön är exponentiellt mer trolig än den senare ser denna ombyggnad realistisk ut för en maskin som kan se slutet på sin karriär.

Hur länge det är tänkt att maskinerna skall vara inom NBG är idag för mig oklart, men om det inte blir en kort insats över 2008 är 2008-2011 ett rimligt spann.

Ej relaterat till denna specifika moddning av Hkp 4 är den forcerade modifiering som USMC genomförde av sina Sea Knights under 2005. För att få ner vikt men öka skyddet och göra det modulärt samt individoberoende anskaffades Lightweight Replacement Armor System (LWARS) samt Lightweight Replacement Armored Seat (LRAS).

Skyddsplattorna är flyttade främst till utsidan av maskinen och är modulära (kan bytas fritt mellan olika maskiner) till skillnad från de som fanns tidigare som var borrade och anpassade till specifik individ.

Ovanstående skydd sitter endast på höger sida och ger i kombination med stolen föraren ett relativt gott skydd, något som bevisats ett flertal gånger över Irak. I kanten av bilden syns även den förstärkta skyddsplåten till ksp-skyttens port. USMC nyttjar 12,7mm tung ksp på sina Sea Knights, men ksp 58 är nog det troligaste alternativet för svedalakusinerna från japan.

Som det går att se ovan har även motorerna fått extra plattor utanpå skrovet.

På båda bilderna av Marinkårens sk "Phrogs" syns även olika delar av maskinens VMS, men något sådant är alltså inte aktuellt i dagsläget för Hkp 4. Det som inte syns är den absolut vanligaste installationen av ballistiskt skydd: golvet.

Är det någon mer än jag som funderar på hur FMV, som inte är kända för sitt enastående tempo eller god hantering av hkp-projekt överhuvudtaget, skall få ihop detta och testa det på förband före januari 2008? Industrin har dock i detta fallet uppträtt lite amerikanskt och legat på förhand med olika alternativ, vilket borde underlätta förfarandet.