Attackhelikopterns historia, DEL 4

Redan 1963 hade försvarsminister Mcnamara, som vanligt missnöjd med arbetstempot och ambitionen, gett order om utvecklingen av en helikopter dedikerad för strid. Maskinen skulle klara över 200 knop och nyttjas för eskort av trupptransporthelikoptrar och ”diverse kringuppgifter, samtliga kopplade till offensiv eller defensiv strid”. Projektet gavs namnet Advanced Fire Support System (AAFSS). Tre år senare, när striderna i Vietnam blev allt hetare befann sig AAFSS fortfarande i pärm och ritbordstadiet.

I Vietnam befann sig helikopterförbanden i ett relativt förvirrat tillstånd. Ytterst få doktriner hade uppdaterats med taktik gällande helikopteroperationer. Den allsmäktiga FM 100-5 ”Operations” nämnde aldrig beväpnade helikoptrar och endast flyktigt luftburet kavalleri. Detta arbetades efterhand ikapp, med början i september 1963, men uniformt uppträdande och spridande av nyutvecklad taktik skulle fortsätta att vara ett problem under stora delar av konflikten. Ett sätt att lösa problemet blev att när ny teknik eller taktik tagits fram i USA så flögs ett team ner till Vietnam för att sedan turnera runt på baserna där nyckelpersonal utbildades upp till instruktörsnivå.

De första striderna hade visat på det luftburna konceptets styrkor men också svagheter ( för en redogörelse om de första striderna är boken och filmen ”We Were soldiers” bra alternativ. De beskriver striden om och kring LZ X-ray). En ny helikopter för strid behövdes och inte om några år, utan nu.

Till arméns materielkommandos förtret samlades i augusti och september 1965 en kommité hos dem för att utreda möjligheten av en ny beväpnad helikopter, om än bara eventuellt i en interim roll i väntan på AAFSS. Materielkommandot hade hellre sett en utökad budget och påskyndande av AAFSS. De fyra typer som valdes ut till att testas för denna roll var Bell Huey Cobra, Sikorsky S-61, Kaman UH-2, Vertol CH-47, and Piasecki H-16. Cobran av ett egenutvecklat projekt av Bell, som hade sett en möjlig marknad och som nu stod redo, väl medvetna om AAFSS:s problem. Projektet kan spåras ända bak till 50talet och Bells Model 207 Sioux Scout, som flög första gången sommaren 1963. Det som är påfallande när man ser på bilder av Model 207 är att den har de karaktärsdrag som vi idag nyttjar för att klassificera en attackhelikopter:

- Tandemcockpit istället för side by side.
- Korta vingar (sk stub wings) på båda sidor om kroppen för vapenlast.
- Hakmonterat vapentorn.

Maskinen testades tidigt av både personal från 11th Air Assault och Materielkommandot. De förstnämnda var mycket nöjda över i stort sett hela spektrat medan de senare tyckte helikoptern var ”för liten, för svag motor, för osofistikerad och utan något egentligt operativt värde”. 207an grundades på Bell 47 och var aldrig någon kraftfull maskin, men ett klart riktmärke om vad som skulle komma. Den efterföljande Model 209 tog valda delar från UH-1 såsom motor, växellåda och rotorsystem och kombinerade det med designdragen från Model 207 Sioux Scout. Den 7 september 1965 lyfte 209an för första gången och gick några månader senare in i en fly off mot de andra tre alternativen som nämnts ovan.

Känner man till de listade maskinerna förstår man att det aldrig var något tvivel om utgången.

Den 13 april lade US Army en order på 110st Model 209, nu namngiven som Cobra/HueyCobra. För detta plus kringutrustning betalade US Army 21 miljoner dollar, för att sedan kompletteras med träningsutrustning och reservdelar som petade upp priset till 25miljoner. De första maskinerna levererade i maj/juni 1967 och de första 6 maskinerna anlände till Vietnam fem månader senare. De första vapeninsatserna från en Cobra i Vietnam genomfördes den 9 oktober 1967. Vid slutet av FY 70 (budgetåret 1970) hade 711 stycken levererats, varav drygt 440 stycken var operativa i Vietnam. 1967 till 1973 levererades över 1100 maskiner.

Designeringen var först UH-1H, mest på grund av det när släktskapet till UH-1an, snart ändrades ”U” till A och när den utvecklade UH-1D blev UH-1H fick Cobran den slutgiltiga designeringen AH-1G.

Den beväpning som AH-1G bar när den gick i strid över Vietnam var ett Emerson torn under nosen som huserade en M-134 Minigun samt en M129 40mm granatspruta, Det skulle dock senare under kriget bli mer vanligt med två M-134 eller en ensam dito. På vingarna bars tuber med 70mm attackraketer (arak), ett vapensystem som redan före Cobran anlände blivit mycket populärt bland den marktrupp som understöddes. Vid striderna kring LZ X-ray hade markbefälhvaran utsett arak till det mesta effektiva understödsvapnet.

Trots tester med pansarvärnsrobotar (franska SS-11) på andra maskiner både i USA och Vietnam fanns initialt inga sådana planer för Cobra. Den sågs från början som en interimmaskin för låg till mellanintensiva konflikter, i väntan på AAFSS, som nu designerats AH-56 Cheyenne.

Som vanligt hade framtiden helt andra planer…