Karbalaräden, del 1 av 2

Det har under mina föreläsningar märkts att Karbalaräden väcker frågor om fler detaljer. Jag har även läst många mindre korrekta redogörelser av räden på nätet, vinklade åt det ena eller andra hållet beroende på syftet hos författaren, eller inkompetens hos den samme.

Därför följer här en tvådelad redogörelse. Den är gjord med stöd av personal som varit knutna till 11 AHR samt 101 Airborne, men eventuella fel i texten ligger på mitt ansvar.

Den artonde mars 2003 ansågs vara ”Den mörkaste dagen” för US Army under Operation Iraqi Freedom. Det var denna dag ett helt kompani (507th Maintenance Company) hamnade i ett eldöverfall efter att de kört vilse, 11 dödades medan ett antal andra blev krigsfångar, däribland Pfc Jessica Lynch som sedermera blev välkänd över hela västvärlden.

Samma dag genomförde Elfte attackhelikopterregementet sin andra Deep Operation, med ett resultatmässigt katastrofalt slut där i stort sett alla deltagande helikoptrar skadades, en sköts ned och en andra havererade vid start. Strax efter visades på Al Jazeera hur en mycket stolt bonde poserade framför den nedskjutna AH-64Dn vars besättning blev krigsfångar. Resultatet blev en politisk klagostorm, stödd av flertalet på höga positioner, såsom dåvarande Sec Def Donald Rumsfeld. Denna förtroendekris hade funnits sedan Allied Force 1999 men tog nu helt nya proportioner.

Så, vad hände natten den 23 mars?


Till att börja med bör vi gå igenom vad en så kallad ”Deep operation” (från och med nu DO) är. En DO har varit amerikanska arméflyget trumfkort gällande att bistå markförbanden med att forma slagfältet genom att förneka rörelsefriheten hos eller slå fiendeförband som inte är i direkt kontakt med egna förband. Djupet på operationen varierar beroende på klimat och vapenlast. En AH-64D kan flyga ut till ett område 23 mil bort, genomföra strid i 15 minuter och sedan vända hem utan lufttankning, men detta är endast ett exempel.
Planeringen bakom en sådan operation är massiv, där grunden ofta läggs månader före genomförandet. Sett ur ett arméförbands operationssynvinkel är denna typ av företag den som utan tvekan kräver mest i form av samordning med övriga vapenslag, främst flygvapnet. Flygvapnet är främst med i syfte att tillsammans med ATACMS (Army Tactical Missile System) tillhandahålla flytande SEAD framför den framryckande helikopterformationen. Vidare är DO en magnet för UAV förband, på olika nivåer ( främst kår och divisionsnivå). UAV och andra spanings/und-källor är krav för att lokalisera fienden till en tillräckligt hög grad så att ingressen kan planeras korrekt, detta för att förhindra sk ”trolling” (Movement to contact) efter fienden. Fienden skall , när kontakt etablerats, bekämpas enligt stående order med helikopterns egna burna vapensystem samt indirekt eld från ATACMS. Principen som följts gällande vapeninsats från helikopter har varit att verka från den yttersta tredjedelen av respektive vapensystems räckvidd, i hovrande position.

Det om operationstypen.

Nu över till förbandet som flög den natten.

Elfte Attackhelikopter regementet ( från och med nu 11 AHR) gick in i kriget som en del V Corps. De mönstrade 3 stycken AH-64 bataljoner med 21-24st AH-64 i varje bataljon, samt understödsmaskiner i form av UH-60 och CH-47. Attackhelikopterbataljonerna utgjordes av 1-227th AVN från 1st Cavalry Division samt 6-6 Cavalry och 2-6 Cavalry. 1-227 och 6-6 var utrustade med AH-64D, medan 2-6 flög AH-64A.
Insatsen den 23 mars var 11 AHR:s andra insats i kriget där den första var en DO mot Iraks 11:e Infanteri division. Denna insats fick avbrytas efter att bataljonerna startat, då understödshelikoptrarna inte kunde flyga i den sandstorm som då drog fram över deras färdväg.
Detta ledde till ett påtagligt psykologiskt tryck, egenskapat och från externa parter, hos stabspersonalen inom 11 AHR. Rädslan att inte hinna komma in i kriget var relativt spridd, även om den hanterades olika. Planeringen och utförandet av 11 AHR:s andra DO, mot Medina Divisionen ( specifikt mot tre av dess brigader och divisionens enheter för indirekt eld) av det Republikanska gardet, blev lidande på ett flertal punkter. Även om ett antal av dessa punkter uppträtt enskilt var de av den art att de troligen borde ha lett till en avbruten DO, eller i alla fall kraftigt uppskjuten dito.


Förberedelser

De sista 12 timmarna före maskinerna kom upp i luften, visar en röd tråd av bristande samarbete, dålig situationsmedvetenhet, felaktigt informationsflöde och stress.

Det hela började med operationen tidigarelades med ett dygn, från natten den 24:e till natten den 23:e. Det som redan var känt före detta var att underrättelseläget var under all kritik och att det inte skulle gå att rätta till. Tredje infanteridivisionen (3rd ID) låg i högsta växeln och avancerade snabbt norrut och med dem divisionens samt större delar av kårens UAV kapacitet (båda av Hunter typ). De mer flytande ”theatre level” UAV förbanden, kontrollerade av USAF var upptagna för långt bort för att kunna göra någon skillnad. Enligt stående planering skall besättningarna ha specifika positioner på fiendens gruppering, nu fick man enligt en skytt ”ett generellt riktnummerområde, där tyngdpunkten troligen skulle finnas”. Detta hade inte varit ett problem om striden skulle föras nära de egna linjerna, men så var inte fallet. Det visade sig så illa att under inflygningen passerade 11 AHR över delar av Nebuchadnezzar infanteridivisonen, som rört sig in i området. I bästa Douglas Adams anda verkar det som om båda sidor här ansåg att NAP (Någon Annans Problem) rådde just där och då, då inga nämnvärda strider uppstod. Enligt en operationsplanerare uppnåddes endast 70-75% av den underrättelsebild som var standard och då skall man vara införstådd i att med 100% menas inte full grupperingskunskap ned till enskilda fordon.
En annan faktor, även den ett resultat av 3rd ID:s framryckning, var att underhållsvägarna var belamrade med tung trafik med nordlig kurs. Den bas som 11 AHR valt, ”Rams”, var belägen längs en av dessa huvudvägar och allt underhåll var tvunget att nyttja denna. De kom inte fram och de som började ta risker i försök att forcera köer körde fast i sanden. Det skulle inte finnas vapen och ammunition till 3 bataljoner, ej heller 2. 2-6 AVN med sina Alpha versioner ströks först, sedan följde ytterligare ett antal strykningar ur 6-6 AVN.
För att få en chans att reda ut detta sköts starten upp 2 timmar. Denna information kom inte i tid/ korrekt form till de enheter inom USAF samt ATACMs batterierna som skulle sköta SEAD och löpande understöd under operationen. Denna skulle ursprungligen följa en flytande linje 30 minuter framför helikopterformationen. Nu dök aldrig USAF upp och de ATACMS som avfyrades blev mest vägvisare som pekade ut en generell färdväg för formationen.

Efter ett antal rockader skett i sista minuten där nyckelpersonal fick ta plats i maskinerna som var redo för avfärd var 32 helikoptrar redo för insats. Dock hade nu den sista tiden febrila aktivitet rört upp ökensanden så att den trappstegsstart som skulle ha praktiserats inte räckte. En maskin tappade kontrollen under de brown out förhållanden som rådde och gjorde en kraschlandning.

01:14 vände 31 maskiner nosen norrut, med ett stort antal undrande besättningar ombord.

Operationens utförande täcker vi i del 2.