HKP 4 moddas och sätts in i NBG

Idag (Tisdag 27 februari) blev det officiellt att ett mindre antal Hkp 4 skall modifieras med ballistiskt skydd samt kulsprutor för självskydd. Antalet är antagligen kring en pluton om fyra maskiner, för att kunna verka med tre maskiner över tiden. Tanken är att dessa maskiner skall bli operativa inom ramen för Nordic Battlegroup.

I detta läget involverar modifieringen till min kännedom inte VMS utan endast ovanstående. Vad som sker framöver är en annan sak, men i vissa operationsområden är nog inte VMS till någon större hjälp. Tänker man sig en insats i tex Afrika är denna moddningen tillräcklig, medan en sådan moddning ej skulle vara särskilt förtroendeingivande över Irak. Då den tidigare operativa miljön är exponentiellt mer trolig än den senare ser denna ombyggnad realistisk ut för en maskin som kan se slutet på sin karriär.

Hur länge det är tänkt att maskinerna skall vara inom NBG är idag för mig oklart, men om det inte blir en kort insats över 2008 är 2008-2011 ett rimligt spann.

Ej relaterat till denna specifika moddning av Hkp 4 är den forcerade modifiering som USMC genomförde av sina Sea Knights under 2005. För att få ner vikt men öka skyddet och göra det modulärt samt individoberoende anskaffades Lightweight Replacement Armor System (LWARS) samt Lightweight Replacement Armored Seat (LRAS).

Skyddsplattorna är flyttade främst till utsidan av maskinen och är modulära (kan bytas fritt mellan olika maskiner) till skillnad från de som fanns tidigare som var borrade och anpassade till specifik individ.

Ovanstående skydd sitter endast på höger sida och ger i kombination med stolen föraren ett relativt gott skydd, något som bevisats ett flertal gånger över Irak. I kanten av bilden syns även den förstärkta skyddsplåten till ksp-skyttens port. USMC nyttjar 12,7mm tung ksp på sina Sea Knights, men ksp 58 är nog det troligaste alternativet för svedalakusinerna från japan.

Som det går att se ovan har även motorerna fått extra plattor utanpå skrovet.

På båda bilderna av Marinkårens sk "Phrogs" syns även olika delar av maskinens VMS, men något sådant är alltså inte aktuellt i dagsläget för Hkp 4. Det som inte syns är den absolut vanligaste installationen av ballistiskt skydd: golvet.

Är det någon mer än jag som funderar på hur FMV, som inte är kända för sitt enastående tempo eller god hantering av hkp-projekt överhuvudtaget, skall få ihop detta och testa det på förband före januari 2008? Industrin har dock i detta fallet uppträtt lite amerikanskt och legat på förhand med olika alternativ, vilket borde underlätta förfarandet.

Besök vid Forsvarets Flysamling, Gardermoen

Som tonåring läste jag en dag om en flygsamling vid dåvarande flygbasen vid Gardermoen i Norge (stausen som Oslo lufthavn och den enorma utbyggningen som kom med det var då långt borta). En kort övertalningskampanj senare var familjen iväg. Det som mötte var en en stor, mörk hangar som jag först inte förstod varför det här där fanns tysk text på. Det framgick dock rätt snabbt att hangaren var byggd under ockupationstiden, av basens dåvarande herrar. Jag blev imponerad över den samling maskiner som fanns där och planerade löst kring ytterligare en resa.

Ett infekterat och långvarigt politiskt spel ledde till att resan aldrig blev av. Ett MYCKET omtalat regeringsbeslut ledde till att "Luftforsvarsmuseum" upprättades vid Bodö och ridån föll över Gardermoen (trodde jag). Dock ledde beslutet till ett medialt "uppror" och många föreningar med flygintresse som grund startades södra Norge. Kort sammanfattat lades det 1997 fram pengar ( 51 milj Norska kronor) i nationsbudgeten för ett nybyggt museum och restaueringscenter vid Gardermoen. Det stod klart 2000.

Själv återvände jag inte förrän i söndags.

Museibyggnaden är byggd som en något uträtad hästsko, där ena väggen är av glas. Byggnaden besår av två våningar där den övre visar lättare flygplan och helikoptrar samt diverse kringutrustning och dioraman. Övervåningen ger även möjlighet att fotograferar maskinerna på bottenplanet lite från ovan.

Samtliga maskiner förutom de allra äldsta, pre WWI, saknar helt avspärrningar och låter beundraren komma inpå sig. Som exempel kröp jag in under buken på en He 111 för detaljbilder upp genom bombutrymmet.

De gigantiska dioraman som finns i relativt stor mängd är överlag mycket välgjorda och ofta kombinerade med pedagogiska förklaringar av vad man ser. Några exempel av de miljöer som återskapats är Little Norway ( den plats där många norska besättningar utbildades under kriget), framflyttade baser (se nedan), gamla museihangaren osv. Modeller spelar överlag en stor roll på museet, där det i flera fall finns en modell som visar hur maskinen såg ut före den hämtades före restauering. Nyligen fick museet en donation på 700+ modeller från en MYCKET energisk modellbyggare som gått bort. Denna samling har nu fått en egen hörna på museet komplett med byggbänk och annan utrustning som mannen använde.

På undervåningen finner man många intressanta och i flera fall världsunika flygplan, ofta i ett helt otroligt fint skick, medan andra är i "som vi fann dem" skick. Det är en intressant vandring bland de maskiner som utgjorde NATO-Flygvapnens ryggrad under kalla kriget samt ett flertal tyska maskiner från ockupationstiden under andra världskriget.

Något jag lade märke till att den som är intresserad av fotospaningsflygplan (men sådana personer finns väl inte?) har här ett mecka för västmaskiner av den släkten. Från Spitfire PR XI till RF-5A Freedom Fighter med mellanhopp vid RF-84F Thunderflash.

Den personal jag kom i kontakt med var mycket trevlig och måna om att besökarna skulle få en trevlig vistelse och hade en lättsam attityd.

En strategiskt placerad tavla, som både möter besökaren när han eller hon kommer in och visar dem ut efter besöket visar dock för vilkas minne denna boning ändå verkar. En jämförelse mellan antalet individer som skolades vid Little Norway och antalet namn på tavlan visar på en mycket stor uppoffring, som dock aldrig avskräckte de som sökte sig dit.

Äras de som äras bör

Jag samlade på ett relativt stort antal bilder och kommer återkomma till specifika maskiner vid ett senare tillfälle.

Jag rekommenderar verkligen ett besök och glöm inte att titta in i butiken i direkt anslutning till entrén. Utbudet är inte särskilt stort men det finns ett antal mycket intressanta artikar.

Exempel på maskiner som visas:

Auster Autocrat, H-19 Chickasaw, Ju-52/3m, N-3PB

Bell 47D, O-1A Birdog, T-33A, F-84G

Bell UH-1B, C-47 Dakota, BE2e F-86F

CF-104 Starfighter, He-111P, Norseman Mk IV, F-86K

Attackhelikopterns historia, DEL 4

Redan 1963 hade försvarsminister Mcnamara, som vanligt missnöjd med arbetstempot och ambitionen, gett order om utvecklingen av en helikopter dedikerad för strid. Maskinen skulle klara över 200 knop och nyttjas för eskort av trupptransporthelikoptrar och ”diverse kringuppgifter, samtliga kopplade till offensiv eller defensiv strid”. Projektet gavs namnet Advanced Fire Support System (AAFSS). Tre år senare, när striderna i Vietnam blev allt hetare befann sig AAFSS fortfarande i pärm och ritbordstadiet.

I Vietnam befann sig helikopterförbanden i ett relativt förvirrat tillstånd. Ytterst få doktriner hade uppdaterats med taktik gällande helikopteroperationer. Den allsmäktiga FM 100-5 ”Operations” nämnde aldrig beväpnade helikoptrar och endast flyktigt luftburet kavalleri. Detta arbetades efterhand ikapp, med början i september 1963, men uniformt uppträdande och spridande av nyutvecklad taktik skulle fortsätta att vara ett problem under stora delar av konflikten. Ett sätt att lösa problemet blev att när ny teknik eller taktik tagits fram i USA så flögs ett team ner till Vietnam för att sedan turnera runt på baserna där nyckelpersonal utbildades upp till instruktörsnivå.

De första striderna hade visat på det luftburna konceptets styrkor men också svagheter ( för en redogörelse om de första striderna är boken och filmen ”We Were soldiers” bra alternativ. De beskriver striden om och kring LZ X-ray). En ny helikopter för strid behövdes och inte om några år, utan nu.

Till arméns materielkommandos förtret samlades i augusti och september 1965 en kommité hos dem för att utreda möjligheten av en ny beväpnad helikopter, om än bara eventuellt i en interim roll i väntan på AAFSS. Materielkommandot hade hellre sett en utökad budget och påskyndande av AAFSS. De fyra typer som valdes ut till att testas för denna roll var Bell Huey Cobra, Sikorsky S-61, Kaman UH-2, Vertol CH-47, and Piasecki H-16. Cobran av ett egenutvecklat projekt av Bell, som hade sett en möjlig marknad och som nu stod redo, väl medvetna om AAFSS:s problem. Projektet kan spåras ända bak till 50talet och Bells Model 207 Sioux Scout, som flög första gången sommaren 1963. Det som är påfallande när man ser på bilder av Model 207 är att den har de karaktärsdrag som vi idag nyttjar för att klassificera en attackhelikopter:

- Tandemcockpit istället för side by side.
- Korta vingar (sk stub wings) på båda sidor om kroppen för vapenlast.
- Hakmonterat vapentorn.

Maskinen testades tidigt av både personal från 11th Air Assault och Materielkommandot. De förstnämnda var mycket nöjda över i stort sett hela spektrat medan de senare tyckte helikoptern var ”för liten, för svag motor, för osofistikerad och utan något egentligt operativt värde”. 207an grundades på Bell 47 och var aldrig någon kraftfull maskin, men ett klart riktmärke om vad som skulle komma. Den efterföljande Model 209 tog valda delar från UH-1 såsom motor, växellåda och rotorsystem och kombinerade det med designdragen från Model 207 Sioux Scout. Den 7 september 1965 lyfte 209an för första gången och gick några månader senare in i en fly off mot de andra tre alternativen som nämnts ovan.

Känner man till de listade maskinerna förstår man att det aldrig var något tvivel om utgången.

Den 13 april lade US Army en order på 110st Model 209, nu namngiven som Cobra/HueyCobra. För detta plus kringutrustning betalade US Army 21 miljoner dollar, för att sedan kompletteras med träningsutrustning och reservdelar som petade upp priset till 25miljoner. De första maskinerna levererade i maj/juni 1967 och de första 6 maskinerna anlände till Vietnam fem månader senare. De första vapeninsatserna från en Cobra i Vietnam genomfördes den 9 oktober 1967. Vid slutet av FY 70 (budgetåret 1970) hade 711 stycken levererats, varav drygt 440 stycken var operativa i Vietnam. 1967 till 1973 levererades över 1100 maskiner.

Designeringen var först UH-1H, mest på grund av det när släktskapet till UH-1an, snart ändrades ”U” till A och när den utvecklade UH-1D blev UH-1H fick Cobran den slutgiltiga designeringen AH-1G.

Den beväpning som AH-1G bar när den gick i strid över Vietnam var ett Emerson torn under nosen som huserade en M-134 Minigun samt en M129 40mm granatspruta, Det skulle dock senare under kriget bli mer vanligt med två M-134 eller en ensam dito. På vingarna bars tuber med 70mm attackraketer (arak), ett vapensystem som redan före Cobran anlände blivit mycket populärt bland den marktrupp som understöddes. Vid striderna kring LZ X-ray hade markbefälhvaran utsett arak till det mesta effektiva understödsvapnet.

Trots tester med pansarvärnsrobotar (franska SS-11) på andra maskiner både i USA och Vietnam fanns initialt inga sådana planer för Cobra. Den sågs från början som en interimmaskin för låg till mellanintensiva konflikter, i väntan på AAFSS, som nu designerats AH-56 Cheyenne.

Som vanligt hade framtiden helt andra planer…

Födelsedagsbarn

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN O DU MULLRIGE

Saab 37 Viggen, 40 år

8 februari 1967- 8 februari 2007