Belgiska hkp-op med A-109 på Balkan

Då detta eventuellt kan vara intressant för vissa, på mer än ett sätt, så kommer här ett lite extra insatt inlägg

För att ge de tre Multinational Task Forces: MNTF EU satte upp i Bosnien en duglig transportstyrka satte 7 länder upp en gemensam pool av helikoptrar.

Belgien beslutade att skicka 4st A-109. De var inga nykomlingar i regionen utan hade varit operativa på Balkan till och från under tio års tid.

Belgarna hamnade vid Task Force North, med kända Camp Eagle utanför Tuzla som huvudbas. Där integrerades de i ett Multinational Aviation Company (Avn Coy) tillsammans med Grekiska ( CH-47D) och Tjeckiska (Mi-17).

Då hela operationen sattes i aktion på kort tid valde Belgarna, av tidigare erfarenhet, att inte förflytta maskinerna till Tuzla genom att flyga dem dit för egen maskin. Navigationen skulle vara avancerad, in och ut ur IMC där vädret troligen skulle leda till ofrivilliga stopp och förseningar. Vidare hade de uppfattningen att trots att de hade specialbyggda slädar för att transporter 109orna en och en i C-130 var detta en alldeles för komplicerad och tidskrävande. Man vände sig därför till European Airlift Centre, EAC för hjälp. Där fick man tillgång till två stycken C-17 som tog två maskiner plus underhållsmateriel per resa.

På plats restes ett stort tält för att husera de 4 maskinerna under nattetid och tillika plats för service och underhåll.

Det var en del ”första gången” scenarion för helikopterenheten:

1) Del av blandenhet och under utländskt befäl (Grekiskt)
2) All flygplatsrelaterad logistik på basen organiserades av kontrakterade civila firmor, medan övrig logistik sköttes av svenskdrivna MILU.

Av detachementets 4 maskiner och 5 besättningar var det endast tre som alltid var knutna till MNTF. Först och främst stod i konstant Medevac beredskap, med en daglig rotation av besättning. Till denna besättning knöts även en doktor och sjuksköterska. Maskinen stod under dagtid i 30 minuter beredskap och 60minuter under nattetid. Om medevac maskinen skulle vara i luften för övning så var kravet att vara inom 5 minuter från bas. Helikopter 2 hade en 60minuters beredskap för transport eller observationstjänst. Nummer 3 användes som tränings och certifieringsmaskin. Detachementet hade rätt att ta ut totalt 70 flygtimmar till träning utav de totalt 120 timmar som de fick tilldelade per månad. Mycket av denna tid nyttjades till att mappa terrängen kring basen så att man under dåligt väder kunde följa intränade lågflygningsrutter till specifika områden. Helikopter fyra var en stående reserv.

Samtliga maskiner hade landningsrestriktioner där det rådde totalförbud att landa på annat än hårdyta eller garanterat minfria ytor. Marktrycket från 109an visade sig vara så stort att specialtillverkade ”skidor” sattes på samtliga hjul under vår och höst. Medevac helikoptern bar dessa skidor året runt på grund av de extra vikt som de två sjukvårdarna innebar. Här visade besättningarna en viss frustration över 109ans fältkapacitet.

6 månader in i operation (juni 2005) flög ersättningsbesättningar ner 3 nya maskiner och de nu hemvändande besättningarna flög hem 3 av de ursprungliga maskinerna. Medevac maskinen kvarstannade då dess flyguttag varit mindre och hade därmed tid kvar till nästa service. I övrigt roterade personal efter ett två (besättningar+markpersonal) eller fyra (detachement stab) månaders schema. Samtlig uttagen personal följde en tre veckors hektisk utbildningsperiod före nedrotation. I kursen ingick bland annat minkunskap, fordons och uniformsidentifikation och en utökad/uppfräschningskurs i akutsjukvård. Ovanpå detta fanns även en fyra dagars eldhandvapenskurs, dels på personlig pistol men även på FN FNC (ursprung till ak 5) då en sådan fanns med på alla taktiska uppdrag. Avslutningsvis fick samtliga en inblick i Balkans
historia i allmänhet och Bosnien i synnerhet. Självklart var samtliga även väl förberedda rent flygutbildningsmässigt. Nykomlingar på basen flyger i början i blandbesättningar där de som rotera hem fasar in de nya.

En säregen taktik som nyttjades i kampen mot organiserad brottlighet var att belgiska A109or, under NVG, ledde sina tjeckiska kollegor (som i sina Mi-17 saknade NVG) till målet. Där gjorde sedan en tjeckisk soldat som åkte med 109orna avsittning och markerade LZn med facklor så att Mil helikoptrarna kunde urlasta sin trupp.

För första gången nyttjade Belgien sina Saab HeliTOW sikten som spaningsoptik i kampen mot organiserad brottslighet i Bosnien. En av de fyra maskinerna hade kapacitet att nyttja siktet både dag och natt, medan övriga var dag begränsade. Från en dold position kunde det gyrostabbade siktet följa och observera personer och fordon. Bilderna kopplades nu inte till siktet framme hos förarna utan till en Laptop bak i kabinen där en operatör med hjälp av en joystick styrde siktet. Detta är en ”hemmabyggd” avionikdel, som bland annat saknar länkkapacitet till markcentral, men som visade sig mycket effektiv. Den var svårare att upptäcka än UAV och hade en betydligt snabbare reaktionstid gällande från order till bilder av målet. Slutligen var oftast bildkvaliteten bättre än de UAV som fanns tillhands. Det enda som först ställde till det var att få ut filmerna från maskin till visning för und-personal, detta löstes dock med digitala recorders.