IRIAF Del 2: En stolt katts sista strid?

Det är omöjligt att diskutera Irans flygvapen utan att nämna F-14 Tomcat aka ”Ali Cat”. Det är också svårt att diskutera den utan att klicheer/myter kommer upp, gång på gång:

”Mindre än 10 flyger fortfarande och de som gör det är ofarliga”

”De AIM-54 AAMs som levererades saboterades av amerikanska agenter….och hur som helst har deras livslängd nu gått ut..så det så”

”AWG-9 radarn är nu helt död och har ersatts med rysk dito, alternativt från F-4”


Så vad vet man egentligen, kan man peka med hela handen och säga att så här är det? Nej, det går tyvärr inte längre. Det mesta av de underrättelser som kommit ut från IRIAF har kommit genom avhoppare. Till en början var detta en bra källa, men den har sedan mitten av 90talet sinat mer och mer, ovanpå detta har säkerheten höjts inom Iranska försvarmakten. IRIAF har aldrig stått högt i kurs bland de politiska ledarna i landet utan har ansett som opålitliga och svaga. Ett antal offentliga avrättningar samt ”vakter” som medföljer förarna/teknikerna på kurser utomlands har drastiskt minskat informationsmängden ut ur organisationen.

Det sagt så ”vet” vi en del…vi börjar med AIM 54

Iran köpte och fick levererat 270 robotar av typen, samt 10 stycken träningsditon (ATM 54A) under tiden 1977-79. Runt 160 stycken fanns kvar av dessa 1999. Det estimeras att runt 40% av dem hölls operativa genom inköp av reservdelar och uppgraderingar från tvivelaktiga leverantörer. Det observerades skarpskjutning med roboten år 2000, där två mål bekämpades, med skottavstånd överstigande 50km.

Det skall inte stickas under stolen att Iran har haft kolossala problem med att hålla sina 54or operativa. 1987 tog deras lager av termiska batterier slut och under ett stort antal år fick man nöja sig med batterier av sämre kvalitet. IRIAF tog därför beslutet att köra en reverse-engineer process på 54an. Denna pågick flera år under 90talets andra hälft och slutprodukten blev en kylningsoberoende robot (ingen tillförsel av kylning från bärande maskin). Denna slutprodukt verkar vara, på flera plan, delvis jämförbar med den av Hughes/Raytheon utvecklade AIM-54C. Produktion av denna robot påbörjade i liten skala år 2001-2002. Barnsjukdomar var kraftig överhettning, men detta är numera löst och minst 50 enheter är nu levererade.

F-14

Relativt få problem har upptäckts vad gäller att hålla igång AWG-9 radarn, utan de stora problemen har tydligen varit Flight Data computer och Airborne Missile Control Computer. Speciellt AMCCn är av extrem vikt, utan den ingen AIM-54, och är därför konstant varit under utveckling och modifiering.


Vad gäller antalet operativt flygande individer är mörkertalet stort. I ett tidigare inlägg nämndes den patrull med 16st F-14 som observerade 2003 och 1999 var den semiofficella siffran i väst att Iran hade 28 operativa maskiner och 29 i malpåse. Sedan dess har dock temperaturen höjts avsevärt i regionen, med konflikter i Irak och Afghanistan, båda grannländer till Iran. Mer energi oh pengar har fört in i F-14 projektet då det anses som ryggraden i nationens luftförsvar. Granskningar av diverse material visar nu på en operativ siffra som troligen ligger på 40+. Den kinesiska och ryska inblandning i detta skall nog anses vara minimal utan skall tillskrivas Iranian Aircraft Industries ( INTE att blandas ihop med IAI i Israel, de är inte kompatibla) som har kommit med interna lösningar, ofta baserade på civila produkter. Nya luftmålsrobotar har även provats, såsom franska Magic.


Vi kommer aldrig att få se en Cat fight, då US Navys F-14D släppte sin sista verkanslast för någon månad sen och har för sist gången lämnat sina CVNs för att fram till i höst husera på CONUS. Därefter tas de ur tjänst och en legend går i graven.

Systermaskinerna i Iran och dess besättningar ser dock troligen framtiden an med en v-i-s-s spänning.