Attackhelikopterns historia, DEL 3

Vanderpools team fick nu kritik från flera fronter, intern och externt. Flygvapnet påpekade ett flertal gånger att detta var försök till doktrinbrott ( där stod att Armén inte fick beväpna flygplan, eller bedriva utveckling av sådana system). Flertalet inom arméns offensiva enheter, både tunga (pansar) och lätta (infanteri) började se helikoptern som ett budgethot. Kavalleriet var de som nu med huvudet lätt på sned började se en ny horisont, då inte medvetna om att de om drygt 10 år skulle ha flygande aluminiumhästar.

Ryktet om Vanderpools tester och attityd hade nu dock spridit sig, så långt och h-ö-g-t det gick. President Kennedy och Försvarsminister Mcnamara kom ner och följde några av Vanderpools övningar och läste hans teorier som han döpt till Air Cav. Presidenten lovprisade intiativandan och den smått fanatiska dedikationen: ”The Army ought to have more gunships”. De direkta resultat var till en början kanske inte så omvälvande, men ändå ett första steg av många, nämligen det att det beslutades att H-13, H-21 och H-34 helikoptrarna skulle få ksp beväpning.

Vanderpool var inte nöjd utan strävade vidare, tester med franska SS-10 pv-robotar genomfördes på OH-13, som misslyckades. Det krävdes tyngre, robustare och motorstarkare maskiner. Detta skulle inte ske utan många tårar om inte en industri såg intresse (pengar) av en helikoptermarknad. Detta intresse hade nu ökat markant i och med att Arméflygets numerär gjort detsamma.

Några ”händelser” skiljda från verksamheterna på Ft Rucker, även om resultaten på Rucker påverkade dem, fick in Arméns helikopterverksamhet på ett accelerationsspår:

1) Kennedys intåg som president ledde till att drivkraften bakom ”massiv vedergällning” minskade och icke nukleära system fick större del av kakan. Ovanpå detta sågs en trolig expansion av ”problemet i Vietnam” i närtid.

2) ”The Rogers Board” var en utredningskommitté för att bestämma arméflygets utvecklingsvägar och krav 1960-70. Det kanske viktigaste beslutet var att fullt ut satsa på en maskin som funnits i några år och som gick under benämningen HU-1 (ändrades senare till det nu gällande UH-1), men som av dess besättningar kallades Huey. Detta beslut ledde till att den historiskt sett viktigaste enskilda maskinen fick sin språngbräda. Vanderpools skisser på luftburna förband baserade på helikoptersystem sattes under officiell utredning.

3) Mcnamara var INTE nöjd med slutresultatet från ”The Rogers Board”. Det var ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt omfattande och inte tillräckligt nytänkande. Han krävde en ny utredning, som blixtinkallades; The Howze Board

4) ”The Howze Board” som kom 1962 var att utreda ”air mobility” konceptet mer praktiskt och komma med konkreta siffror på markbundna fordon som skulle ersättas med helikoptrar samt beväpnade helikoptrar för att eskortera luftlandsättningarna. Här konfronterades även USAF och gällande doktriner. US Army fick nu skaffa tyngre helikoptrar ( 20 000 pounds+) samt skaffa tung beväpning till desamma ( här införskaffas även OV-1 Mohawk). Denna utredning ledde till att det kalla kriget mellan US Army och USAF nådde en ännu kallare period, men fick ett motvilligt USAF att slutligen börja kravspeca ett CAS flygplan, som senare fick benämningen A-10.

Det direkta resultatet av Howze Board blev 11th Air Assault Brigade sedan mer känt 1st Cav Div (Airmobile). Denna enhet blev en testkanin för taktik, teknik och logistik, testområdet blev Vietnam.
Direkt visade det sig att understöd och eskort vid och i närheten av landsättningszonen var ett område där det fortfarande inte fanns tillräckliga resurser. Den 25 juli 1962 (Okinawa, Japan, UH-1B) aktiverades den först dedikerade beväpnade helikopterenheten inom US army, Beväpningen utgjordes av 4st (2 per sida) M60 kulsprutor på ett M6 system(delvis styrbara och med ett reflexsikte i cockpit) samt 2st tuber med Arak (7*70mm i varje). I oktober var dessa maskiner operativa i Vietnam och en spiral började spinna mot tyngre beväpning och mer renodlade stridande helikoptrar. Eskortmaskinerna orkade inte hänga med transporthelikoptrarna, då deras hastighet låg cirka 10-20knop bakom de utan skrymmande beväpning.


Scenen var nu iordningställd, kraven satta, behoven akuta. Attackhelikoptern skulle födas från denna grund som satts under flera konflikter, ända från Korea till Vietnam.