Attackhelikopterns historia, DEL 2

Fransmännen hade nu kommit fram till det som fortfarande är den militära helikopterns främsta fiende, dess egen vikt. Det må verka lite humoristiskt det här fallet men i stort sett varje attackhelikopter har i någon, eller alla, av dess utvecklingsfaser brottats med att få en vettig motorkraft<->vikt ratio.

Fransmännen gav dock inte upp här utan testerna avbytte varandra. H-19 testerna övergick till H-21 för att slutligen kulminera med H-34. Den senare visade sig vara den plattform som hade motorkraften och manöverbarheten som krävdes för att kunna verka och överleva. Den vanligaste vapenkonfigurationen hade en betoning på rörliga vapen med en 20mm akan (dörrmonterad Mg 151/20, känd från Luftwaffe under WWII) samt en eller två 12,7mm kuslprutor (fönstermonterad). Ofta bars dock 37mm arak i kapslar ovanför lastutrymmets fönster.Om maskinen hade endast en 12,7:a kunde den bära 5 st kapslar med 7 raketer vardera, där 3 kapslar monterades på den motsatta sidan av akan). En annan, mer udda konfiguration av H-34 var beväpnad med 2st 7-skotts kapslar med arak och en rörlig, hehehe, granatgevärsfyrling på 4*73mm.

Problemen med vikten kvarstod dock, utöver beväpning vill besättningarna ha någon typ av ballistiskt skydd. Kompromisserna blev aldrig särskilt lyckade.

Under åren 1961-62 kom Alouette in i bilden och med den guidade (wire) robotar i form av AS 11. Även här testades helikoptrar med kompletterande beväpning. Den mest intressanta var AS 11 robotar i kombination med MG 151, där akan monterats framför andreföraren. Tyvärr blev prestandan lidande och beväpningen ändrades så att i en rote fanns en akanbeväpnad maskin och en med pv-robot.

Resultaten var kanske inte värst utmärkande från Algeriet kriget, men en boll hade börjat rulla snabbare och tidigare ointresserade blickar hade följt skeendet.

Den här genomgången kommer nu få en mycket påtaglig amerikansk prägel, troligen mer än vad som är rent historiskt berättigat. Dock är den amerikanska attackhelikopterhistorien den enligt MIG mest dynamiska och framåtsträvande. Ytterst få icke-amerikaner är insatta i dess bakgrund och turbulens, en turbulens som följt med under hela dess utvecklingsperiod. Det kan under visa perioder se ut som om jag är off topic, men efter att ha kollat igenom mitt upplägg och sett vart jag vill komma anser jag att till exempel konflikten mellan USAF och US Army bör vara med.

Om vi snabbt skruvar tillbaks kalendern till 1947 landar vi vid den National Defence Act som då togs i bruk. Här blev USAF en ny fullvärdig vapengren (tidigare USAAF,US Army Air Force). Med detta beslut förlorade armén de mesta av sina dedikerade luftstyrkor. Detta tillsammans med att alla inköp av flygplan och helikoptrar till armén utreddes, beslutades och genomfördes av USAF ledde till en viljornas kamp. Det fann flertalet restriktioner på hur tunga arméns helikoptrar fick vara (inte överstiga 2 ton) och var begränsade till spaning, artilleriobservation och transport i det direkta närområdet till frontlinjen. De flygplan som blev kvar inom Armén fick inte bära vapenlast


Ser man till USAF inverkan på markstriden var det i extremt korta drag såhär:

“Furnish close combat and logistical air support to the Army, to include airlift, support, and resupply of airborne operations, aerial photography, tactical reconnaissance, and interdiction of enemy land power and communications.”

Arméns flygstyrkor fick rollen:

"Expediting and facilitating the conduct of operations on land; improving mobility, command, control, and logistics support of Army Forces; and facilitating greater battlefield dispersion and maneuverability under conditions of atomic warfare."

När US Army efter koreakriget begärde fler och store helikoptrar än de som som fanns eller var på väg fick de en fingervisning från USAFs anskaffningskontor:

“I am the Director of requirements and I will determine what is needed and what is not. The helicopter is aerodynamically unsound. It is like lifting oneself by one’s bootstraps. It is no good as an air vehicle and I am not going to procure any. No matter what the Army says, I know what it needs
and what it does not need.”

Det var många som såg situationen som hopplös och endera slutade eller gick över till USAF. Dock ansåg många att rollbeskrivningen ovan innehöll hål, eller utrymme för tolkning. En fördel med att de allra flesta flygplanen flyttades över till USAF var att en mycket stor del av budgeten trots allt kunde läggas på anskaffning och utveckling av helikoptrar. Tiderna var dock inte fördelaktiga för branschen då detta var kärnvapnens ”guldålder” där extrema summor av anskaffningspengarna och en mycket stor del av forskningsbudgetarna lades på utveckling av strategiska och taktiska kärnvapen.

Vad som krävdes var en dedikerad insats av en samling människor som vägde upp sin begränsade numerär med stenhårt arbete och lobbyism, ibland i gråzonen av det tillåtna.

Att sälja helikopterkonceptet till sina vapenbröder inom armén var inte svårt, då de flesta såg den om ett komplement och force multiplier. Detta var viktigt. Hade konceptet setts som en konkurrent till det egna förbandet hade många dörrar stängts. Vidare spelade man ut USAF mot US Army på ett sätt som tilltalade många bland de stridande markförbanden. Från andra världskriget hade flygvapnet sett ner på CAS rollen, det hade varit än mer påtagligt under Koreakriget och det såg nu med kärnvapenrustningen i full sving ut att bli än värre. Här pekades helikoptern ut som en räddare och outvecklat kort med stor potential, den skulle kunna lösa ett flertal uppdrag som skulle ”förändra krigföringen helt”.

1953 fick man efter stora påtryckningar en egen helikopterskola vid Fort Sill, Oklahoma, för att redan ett år senare flytta till Ft Rucker, Alabama, som sedan dess varit centrum för US Armys helikopterverksamhet.

Som chef för skolan sattes Brigadgeneralen Carl Hutton, som senare skulle bli kallad ”Attackhelikopterns fader”. Han var irriterad över den långsamma och underbudgeterade helikopterfalangen under arméflyget. Han var extremt positiv till helikopterns kapacitet, där han såg dess möjlighet att öka arméns mobilitet men det han främst var intresserad av var eldkraft i kombination med mobilitet. Att kunna möta ett tidigare okänt hot vid markförbandets flank på ett snabbt och effektivt sätt var en av flera scenarion han skissade på.
1956 fick han i uppdrag att driva genom tester kring koncept och organisationer för luftburna operationer. Detta gjordes, men det mest intressanta var att han, lite i skymundan till en början, startade Aerial Combat Reconnaisance Platoon Concept. Denna enhet styrdes av Överste Jay Vanderpool som handplockade ett litet antal personer och började en testperiod som nog fått de flesta säkerhetsmedvetna personer att gömma sig. Enheten gavs snart namnet ”Vanderpools Fools”. Nu följde ett stort antal mycket påtagliga tester. Dessa tester involverade lätta och tunga kulsprutor, arak, bomber och senare inköpta SS-10 och SS-11 robotar från Frankrike. Nu började dock många inom armén skruva lite på sig och se nymodigheten som ett hot, även om man i ärlighetens namn nog skall säga att i många av testerna var maskinen endast ett hot mot sig själv och besättningen. Några anekdoter från loggböcker:

”Eldgivning mot punktmål är möjligt under 2-3 sekunder, efter denna tidsfrist kan maskinen avvika upp till 70 grader i en för maskinen valfri riktning. Reducering av rekyl och dess riktning bör utredas”

”Efter avfyrning kunde jag observera stjärtrotorn utan att vrida på mer än huvudet, antagliggen mindre bra då jag aldrig tidigare ens kunnat se bommen. Detta visualiserades även efter att vi, med besvär, knuffat in maskinen i hangaren. Då de två huvudställen stod å korrekt färgmarkering var stjärtställets hjul mer än 30cm från sin målade position”

”vid avfyrning förlorades vapnet, dess lavett, höger landningsställ, höger kabindörr och en ingenjör. Allt utom ingenjören (hade sele och kunde dras in i maskinen, men försvann vid landning; Undstunden anm) återfanns senare under dagen.”

Jag nådde inte fram till Vietnam som jag hade tänkt göra i del 2, men del 3 DÅ kommer vi säkert fram dit, skulle jag tro.